ninalj

Har lagat mat, suttit på en stol vid spisen o stekt pannkakor. Inte direkt överansträngande kan man tycka, men kändes fullt tillräckligt. Mätt blev jag på en pannkaka, smakade helt ok. Annars är smaksinnet inte vad det borde vara, mycket smakar inget vidare. Hoppade över ärtsoppan, tror inte min blåsiga mun skulle uppskatta senap.

Det finns ingenting jag känner att jag måste hinna med, ingenting jag absolut vill göra i mitt liv. Och det här tänkte jag på INNAN jag blev sjuk igen, jag kände helt enkelt att om jag skulle dö nu så finns det ingenting jag ångrar eller önskar att jag hade gjort. Upprepar, har ingenting att göra med min sjukdom. Det är jätteskönt att känna så!

Linn o Jesper kom just hem från stan, 16 grader kallt o Linsan ska ut o mocka, det har sina fördelar att vara krasslig...

Jessica o Thomas kom hit med pizza, trevligt, och skönt att få skratta lite! Blev trött men vi såg en film så jag behövde inte ens prata. Kändes bra att träffa folk, är ju lite rädd att jag ska isolera mig totalt.
Törs knappt snyta mig längre, får störtnäsblod, riktigt äckligt. MEN jag har ingen huvudvärk just nu.

Försöker formulera mig kring tidigare reflektioner, aktuellt pga en trafikolycka i Uppsalatrakten idag, men orden vill inte komma. Mig är det inte synd om i alla fall. En del får aldrig en chans.

Känns lite som Texas Holde'm hela grejen. Spelar ingen roll vilka kanonlöv man sitter med, dealern verkligen HATAR en o man får inte ett matchande kort på en hel runda, eller en hel dag för den delen. Andra gånger kan man satsa på de mest osannolika kort o ge sig fan på att allt stämmer. Och vare sig det ena eller det andra har man förtjänat.
Tungt nu, en till jag känner med cancer, och en jag känner till som givit mig hopp som återfallit. Och alla dessa forumänglar bland cancertjejerna. Fan.  
Peter har åkt till sin syster som fyller år. Hon är en underbar människa, kom hit förra helgen med en massa mat hon lagat o proppade frysen full, hade även med sig städhink o for runt o cleanade hela huset. Tack Anneli, du är GULD!

Försöker ladda mer "Baksmällan", har hört att den ska vara hur kul som helst och jag vill verkligen skratta hejdlöst nu. Nerladdningen går bra (stäm mig) men sen kan jag inte spela upp filmen med nåt enda program, VLC brukar kunna öpppna det mesta annars.
Andra tips på roligheter att titta på? Don´t mess with the Zohan skratttade vi oss fördärvade åt, och Billy och jag hade mycket  roligt åt en gammal Monthy Python-tvgrej  härom dagen. Skratt är verkligen helt underbart!

"Jag gör dig frisk, sa Lilla Björn" heter en av favoritböckerna vi läste för barnen när de var mindre. Tiger är sjuk o Lilla Björn pysslar om honom, då mår han lite bättre. Sedan mår han lite sämre igen. O så fortsätter det, det visar sig att Tiger lider av nedhalkad rand, får spruta, blå drömmen, operation o sedan blir han frisk. Känner mig som Tiger, alltså lite bättre och sedan lite sämre igen. Men andningen HAR varit lättare sedan igår kväll.

Innan jag blev sjuk funderade jag en del, bl a på tids- och energitjuvar: kom fram till att jag hade framför allt två, alkohol och Facebook. Undrade om jag skulle förlora något på att sluta med bägge två. Jag tror inte det. Utvecklar senare. Spelar dock en del Texas Holdem nu så jag får väl ha kvar FB ett tag till, tills kroppen orkar göra nåt mer uppbyggligt... Spriten klarar jag mig fint utan, kunde ta en praktfylla av olika (idiotiska) skäl, men jag har kommit fram till att min självrespekt är viktig för mig, så jag skiter nog i det.

Beroenden och begär. Vad är det egentligen, varför och hur fungerar det? Jag slutade röka för 1,5 år sedan efter att ha försökt otaliga gånger. Nu kan jag inte förstå hur jag någonsin kunde röka, jag HATAR rök och vet att jag ALDRIG mer kommer att ta ett enda bloss om inte mina barns liv hänger på det. Försökte jag alls de andra gångerna? Varför var det så lätt nu? Känns inte som en kamp mot begäret utan mera som om jag helt enkelt SLÄPPTE det. Kan man det?

Sedan tycker jag att människor borde leva - och nu blir jag djup - i sanning; jag menar på något sätt i harmoni med sig själva. Har sagt till barnen att de ska kunna se sig själva i ögonen, då är de ok. Vi kan väl stå för de vi är och inte sätta upp orimliga mål/självbilder? Lägg ner det dåliga samvetet, gör det du ska o må bra. Alla kanske inte VILL träna, vara smala, baka med barnen, gå på kurser, promenera eller allt annat som man tydligen borde, det är ok ändå. Stå bara för att du skiter i det.

Lite mer idag i stället. Jag har ju varit lugn ett par dar, nu mår jag skit igen, gråt gråt gråt, jag är så TRÖTT på att må så här dåligt. Vill inte ta flera sprutor, magen ser fördjävlig ut, mår illa, ont i magen, tungt att andas, fick flera hårstrån i handen nyss, jag VILL INTE tappa håret igen! Vill inte ha huvidvärk. Vill ingenting faktiskt, och det är ju trist. Tack o lov för mina underbara ungar o min  älskade man som står ut med mig nu.

Skrivit hatmail till Nordea, dagens höjdpunkt. Har mest bara lust att gå o lägga mig o inte kliva upp på minst en vecka. Måsste dock skjutsa barnen i morgon, Peter har tandläkartid kl 07.10. Det är nog enda sättet att få ut mig just nu. Nåt på TV idag eller är det som vanligt? Har i alla fall börjat på en bok som verkar lovande, lånad av Tina Eriksson, man tackar. Hörs i morgon.

Snön faller o ingen som helst nytta gör jag. Jo förresten, har börjat med maten, Peter har åkt o hämtat barn hos kompisar o handlat. Och jag har faktiskt betalat räkningarna också idag. Hur kul är det?

Jag har gått igenom en del olika "stadier" den senaste månaden (1/12 år, tiden skenar), varierande grader av psykbryt, o tänkte dela med mig av lärdomarna. Eller vadå, vad har jag egentligen lärt mig? I början hade jag svårt att acceptera att människor inte utnyttjade sin kapacitet till max - typ sprang bara för att de KUNDE. Eller släppte sina löjliga begär o såg till  att (a la Peter Siepen) ge sig själva det som är bra för dem, livet är ju så kort o oförutsägbart... Nu har jag kommit fram till att var o en faktiskt lever i sin egen verklighet, hur empatisk man än är så lever man ändå i sig själv. Och varför ska jag fnysa åt TV-reklamen för förkylningsmedicin, det är fan inte kul att vara rejält förkyld heller.

Efter mina erfarenheter på akuten, då jag drabbades av chock av de besked jag fick, har jag reagerat annorlunda på en sak tror jag: Vid katastrofer t ex Haiti känner jag så starkt med de svårt skadade som ligger någonstans ensamma, det är så oerhört mycket värt att ha någon som håller ens hand!! T o m en främling, bara NÅGON SOM HÅLLER DIG I HANDEN!

Det andra jag har kommit fram till är att man ska vara jävligt glad om man får chansen att ta farväl av sina älskade och vänner, missförstå mig inte för jag ska ingenstans på ett bra tag, men ett tag var jag rätt säker på det och kände mig ändå tacksam för lite tid, varje dag läser man i tidningarna små notiser om händelser som för alltid har förändrat livet för så många, och de fick aldrig ens en chans.

Det tredje jag upptäckte, förvånad själv faktiskt: Jag är rädd för att dö. Jag har aldrig vartít rädd för döden, men det är ju lätt att säga när den inte är i närheten. Nu var jag livrädd (haha) för jag insåg att jag verkligen inte hade en aning om vad som händer när man dör. Kanske utvecklar den känslan i når senare inlägg.

Blev dåligt med sömn i natt. Andningen var bättre dock, marginellt men ändå, jag får väl försöka ha lite tålamod. Vaknat med huvudvärk, tackar. Magen ser ut som en karta över skärgården, tar blodförtunnande spruta varje kväll för att motverka blodpropp, blir blåmärken o blodblåsor som inte vill gå bort. Gnällo får väl ha kläder på sig.

Skrev ett hatmail till Nordea igår, kunde räkna upp en massa skit de gjort men igår blev droppen; Peter fick ett utbetalningskort på 80:-, gick till banken för att sätta in pengarna på personkonto (ränta noll) och fick betala 50:- för det. Jag ska jävlar byta bank. Undrar om nån annan tar våra lån nu när jag är sjuk??? Har nästan bestämt mig för Länsförsäkringar (kundägt, hög kundnöjdhet) men blev glad när jag såg på nyheterna nu på morgonen att Swedbank drar tillbaka bonusarna för 2009, man bockar!

27:e idag, måste ta itu med räkningarna men får lite ont i magen bara vid tanken. Skillnaden mellan arbetsinkomst o sjukpenning känns helt orimlig faktiskt. Med lite tur kanske jag kan jobba i alla fall lite inom överskådlig framtid, man får väl försöka tro det i alla fall.

Måste skryta lite om Peter, han är ju ingen hästmänniska alls men sköter hästarna både morgon o kväll om det behövs, fixar allt utom mockningen. Linn är ju också helt super, har verkligen "växt", tidigare har ju jag varit bästa dräng o helst gjort allting själv. Tack också till "mina" flickor o pojke i stallet som ställer upp mer än jag någonsin kunnat be om, ni är bäst. Vad gäller Peter får han dessutom stå ut med mitt dåliga humör utöver oro och att ha fått ta över ansvaret för rätt mycket som jag tagit tidigare. 

Mår lite illa men ska försöka peta i mig lite frukost.

Var befinner jag mig nu? Känner mig lugn på något sätt, mår ju inte direkt bättre men FINNER mig kanske. Har inte gråtit på hela dagen. Önskar att jag slapp den här jävla huvudvärken, den är inte jätteilla men ständigt malande. Positivt: jag kan gäspa "i ett svep", har flåsgäspat tidigare. Ingen vidare aptit idag o det har blivit små portioner.

Var roligt att träffa Tina idag, hon känns som en riktig vän även om vi inte direkt umgås mycket, men jag är ju inte så mycket för att träffa folk. Världens bästa Lina var här också. Annars undrar jag om jag håller på att isolera mig mer än vanligt, jag BLIR ju rätt trött bara av att prata med folk men jag kan ju bara säga det då o gå o vila? Märker att en del människor har svårt att handskas med situationen också, och jag förstår dem. Ni får vara som ni vill för mig, prata om skiten eller undvika det, jag vet inte så mycket själv och hur jag funkar "i huvudet" är väldigt upp o ner.  Jag får ofta höra hur stark jag är, och jag förstår varför ni tycker det, men häromdagen blev jag skitförbannad på det för jag var verkligen inte stark utan behövde någon att luta mig mot, en famn att krypa in i o bara gråta ögonen ur mig, jag var så TRÖTT, men vem??? Det kan man inte lägga på någon annan, särskilt när alla är vana att man är den starka. Missförstå mig inte, jag har så många omkring mig som gärna skulle ta den rollen men då måste ju jag trösta sedan, och det orkar jag inte nu.

Positivt II: Jag sov till kvart i nio i morse, kan inte ha hänt på massor av år! Satsar på en upprepning...

Haft ont i huvudet hela dagen. Tuffare med andningen också, antar för att jag dragit ner så pass på kortisonet. Fast då borde jag väl öka på det igen? Lite bättre nu mot kvällen ändå tror jag, inte lika "slemmig" som igår kväll. Huden är som en 80-årings, smörjer med värsta fetsalvan. Håret kvar idag också, för mycket på benen...
Jag har så tråkigt! Men orkar ju inte precis göra något för att roa mig. I morgon kommer min allra  härligaste kollega o skor lite hästar på gården, de jag inte hann med innan jag blev för sjuk, får se om jag orkar gå ut o titta på o skvallra lite.
Funderar på att gå o stoppa något i magen. Ovant att tänka tvärtemot, gick ner en del i vikt under julen och behöver "hålla formen" under behandlingen, och det är ju inte pga sjukdom man vill smalna av. Försöker äta ofta eftersom jag inte kan äta så mycket på en gång som jag brukar. Munnen är full av blåsor också av cytostatikan, filmjölk o yoghurt är lent o gott.
Färdiggnällt för idag!

På begäran av älskade dottern Linn, som dock är rädd att jag ska få fler läsare än hon...Jaja, blir något att sysselsätta sig med i alla fall, och så vansinnigt tråkigt som jag har det behöver jag hitta på något nytt. Helt otroligt så mycket skit som visas på TV! Lever mitt liv framför den just nu, så jag vet...
Bloggen blir kanske ingen roande läsning, inte om jag ska hålla mig till sanningen i alla fall, vi får väl se hur jag gör med den saken.  Läs om ni vill, har varnat nu.