Igår var den längsta och den kortaste dagen i mitt liv.
Klockan var ungefär tio i sju på morgonen när de ringde från sjukhuset och sa att mamma hade blivit sämre. Jag och pappa lämnade Joel, Nikita och Billy vid skolan och åkte in till mamma.
Vi hade ringt Åsa, mammas syster som jobbar på sjukhuset, så hon var redan vid hennes sida när vi kom. Mamma sov, hon hade fått morfin. Men mest sov hon på grund av sjukdomen. Andingen var oregelbunden och ansträngd.

Vi satt vid mamma, rörde henne, viskade till henne att vi älskade henne. Vi ringde några fler anhöriga, och mormor, Pino och David kom. Farmor och farfar kom med barnen. Eftersom Tom var med lumpen i Boden var det jättesvårt att få tag på honom, men vi lyckades tillslut och han skulle få åka nästa flyg hem. Det innebar att han skulle kunna vara vid sjukhuset vid sextiden.

Jag satt hos mamma nästan hela tiden. Vi försökte få kontakt med henne, fråga henne om hon hade ont, men hon kunde inte svara. Jag gav henne massor av pussar på pannan, armarna, händerna, kinden. Jag älskar dig mamma. Vi alla vakade över henne, hoppades på ett mirakel. Läkarna sa, att så länge de kunde minnas hade de aldrig sett så aggressiv cancer. De kallade förloppet galopperande. På bara några dagar har tumörerna i hennes lever växt så mycket att levern har växt och tryckt på en hinna som är mycket känslig. Därför har mamma fått ont. Lungorna klarade inte längre av att syresätta hennes kropp. Då finns det ingenting att göra, eftersom man inte kan göra mer än att spruta ner syre i lungorna. Cancern hade tagit över hennes kropp och slagit ut henne totalt.
Vi fick en broschyr att läsa, som handlade om livets slutskede.

Strax innan två vaknade mamma till. Hon fick inte syre, och var rädd. Hon kunde inte prata med oss, men hon ropade efter mamma. Mormor försökte säga att hon var där. Vi alla var där. Det lugnade sig och mamma somnade igen. Jag skulle gå och ta lite luft, så jag pussade henne på kinden och sa att  jag älskade henne. Sen gick jag.

Två minuter senare orkade inte mamma kämpa längre. Hon slutade att andas, och somnade in. Min älskade, älskade mamma.

Jag har länge funderat på hur det skulle kännas. Jag har varit rädd för att jag skulle gå under. Just precis då kände jag förstås en oerhörd sorg, men också en lättnad. Lättnad för mammas skull, att hon slapp lida. Att se mamma kämpa för att få luft var fruktansvärt, och att hon nu slapp ha ont och vara så trött och sjuk kändes var skönt. Att min älskade bror inte hann komma dit var förjävligt, men han har ju fått tjugo år med henne innan.

På kvällen var jag bara utmattad. Tårarna hade rullat från klockan sju på morgonen fram till lika sent på kvällen. Det kändes som att tårarna var slut, striden var över.

Mamma sa att hon inte hade någonting att ångra, och det fanns ingenting hon kände att hon ville göra som hon inte hade gjort. Hon var tillfreds med sitt liv, nöjd. Det glädjer mig.
Jag känner också att jag tagit tillvara på min tid med henne. Jag är så glad att vår relation blev så stark. Det finns bara en sak jag önskar att jag hunnit säga, och det är att hon inte behövde vara orolig, vi skulle klara oss. Men jag tror att hon kände det.

De sista timmarna med mamma njöt jag av att bara känna hennes värme under mina händer. Att hålla hennes händer, att känna och höra hennes andetag, som trots att de var ansträngda var levande. Just att känna hennes värme kändes som en enorm gåva. Jag ville aldrig att tiden skulle rinna ut.

Jag kommer aldrig att bli riktigt hel igen. Vår familj blir aldrig hel igen. Jag har ett helt liv av saknad framför mig, men jag tänker leva och försöka att vara lycklig, eftersom jag vet att det är vad mamma vill. Varje midsommar, varje jul, varje födelsedag kommer att innehålla sorg och saknad. Antagligen alla andra dagar också.
Jag måste leva ett helt liv utan min mamma, och jag är glad för allt vi har hunnit med, men sörjer också allt vi inte hunnit med. Jag vill att mina barn ska ha en mormor. Jag vill komma ut till mamma och pappa i Smedskullen en varm sommarkväll när jag är 25 och dricka vin med morsan i hammocken i trädgården och sjunga Ted Gärdestad eller Hotel Calefornia.
Jag vill forsätta få dina råd när jag har problem. Jag vill dansa med dig natten lång. Jag vill ut och rida med dig, vi skulle ju ut och skritta när du bara blev tillräckligt bra för att komma upp på hästen... Gamla Offan överlevde dig, tänka sig.
Jag hade velat ha den här sommaren med dig. Du skulle hämta energi från solen, njuta av värmen. Men nu blev det inte så.

Tänk alla roliga stunder vi haft. Jag kommer ihåg när vi var ute och galopperade. Vi fick inte stopp på hästarna, och vi skrattade så tårarna rann och var helt säkra på att vi skulle ramla av. Jag kommer ihåg en gång när vi var påväg hem från Sigtuna, och Leo höll på att kissa på sig i bilen, och ramlade ner från sätet (det går inte att förklara). Vi skrattade så tårarna sprutade då också. Så jäkla roligt du och jag har haft, mest de sista åren när du blev en av mina närmaste och bästa vänner (och jag din).

Hur vardagen nu ska bli är bara en gåta. Vi måste äta mat varje dag, små småningom jobba eller gå i skolan, hästarna ska skötas. Utan dig. Hittills, när du varit borta på sjukhuset har vi klarat oss bra, försökt att laga mysiga middagar, kanske titta på en film tillsammans, men ingenting har varit samma sak utan dig. Det har ju bara varit provisoriskt har vi tänkt, men nu är det inte provisoriskt längre. Vi har ingenting att se fram emot. Inget hopp om att du ska komma tillbaka och vara med oss igen.

Det är det som skrämmer mig mest. När jag väl landar, inser att det här verkligen är verkligt, hur ska jag stå ut med tanken aldrig mer? Det känns som att mamma ska sitta i sin sjukhussäng i vardagsrummet och säga: Hej ärtan när jag kommer in genom dörren. Som vanligt. Förtvivlan är som störst när jag tänker på att jag aldrig kommer att få se, känna och höra henne igen.



Kärleken övervinner allt, även döden
Jag älskar dig i detta liv och i nästa
Håll ett öga på horisonten
Och ta emot mig, när jag kommer

Linn

Ja det blir nog så, sedan i går kväll har det varit bra tungt att ta sig fram och tillbaka till toaletten, nära totalpanik innan jag är tillbaka i sängen, trots att jag höjer syrgasen. Törs nog inte vänta längre på att antibiotikan ska ta, då får jag ta hem ett bäcken...  Peter var ute och plogade i går kväll, OM vi skulle blir tvungna att ringa ambulans skulle det ju vara rätt okul om den satt fast i nån snödriva. Dessutom har jag sedan i natt fått ont i högersidan, gissar att  det är levern som har nåt att gnälla på. Morfin och diklofenak verkar dämpa det onda men jag blir i stället trött och "småfull". Har inte druckit en droppe sedan nyårsafton så det är kanske dags för en berusning light! Borde raka skallen också men vem orkar bry sig. Och benen behöver träffa en rakhyvel säger Linn, prio 1 - inte!
Peter har skjutsat barnen nu, de var inte de såtaste vänner på morgonen, kan det vara så att de inte heller mår så bra...Skulle kanske vara bra om skolan fixade en samtalskontakt åt dem, typ kurator /psykolog eller om de har någon lärare de har extra bra kontakt med och som orkar / har tid. Linn tycker jag åtminstone skulle PROVA att prata med kuratorn på skolan, är inte personkemin rätt behöver det ju bara bli en gång! Men den skit du bär på är alldeles för tung för vem som helst och du är faktiskt bara 16 år! Tack och lov att du har Jesper!

Har slumrat en stund igen men lika trött och borta när jag vaknade. Längtar verkligen till den dag jag har något roligt att berätta för er, men det kan nog dröja litet till känns det som. Packar datorn den här gången, så nästa rapport blir nog från Ackis. Kanske lite mer positiv än i dag!

Nej inte gällande mitt sjukdomstillstånd men annat! Snabbt napp på kattungesöket, verkar perfekt Tinette!  Dessutom gick det bra för Linn på hoppningen, nollade båda rundorna och gjorde det dessutom bra enligt Jessica som var gullig och körde dit ekipaget idag. Skönt med tanke på att det var andra gången de hoppade i år och Linn har fått sköta övrig träning själv pga min sjukdom. Skönt också att de kom helskinnade hem med tanke på väglaget!
Kära syster har skjutat hem Joel och Peter är nu och hämtar Nikita, sedan är hela familjen samlad utom Tom. I kväll ska vi strunta i liggtiden och i stället se en film tillsammans, söndagsmys!

Efterlysning! Min systerdotter Eva har blivit svårt förälskad i Nikitas katt Alice (som ÄR helt bedårande) och nu ska hon få en egen till födelsedagen den 17 maj. Det ska vara en grå men inte randig honkatt, typ "askarbäckskatt" kan jag tänka mig. Borde väl ligga bra i tiden med tanke på marskatterna nu... Hör av er till oss eller min syster Åsa, 36 68 34.

Härligt väder idag igen, men något bakslag ska vi väl få. Linn  är i Körlinge på Pay&Jump, och jag är NERVÖS fast jag inte ens är med och hon bara ska hoppa 80 och 90 cm och det inte är någon tävling... det är nåt fel på mig. Tänker skicka upp Linsey till  Lisa i Kilkällan sedan och be att få låna ett bett, Juli är så pigg och stark nu att även om hon inte sticker är det svårt att få stopp på henne när de är ute och galopperar, och  det känns ju inget vidare för en hönsmamma... bett kostar ju litet, så kan man låna ett så men vet vad man ska köpa sedan är det ju bra.

Trött som en minigris idag med, sköterskan sa att jag inte kan förvänta mig att det ska ha vänt redan och att det är infektionen jag blir så trött av. Idag har jag i alla fall litet bättre aptit, har beställt lunch av gubben nu.

Jag har sovit ganska gott i natt i min nya säng. Ingen smärta, ingen lufthunger (utom vid seriös ansträngning som att gå på toa.), ingen livlig rumskamrat. Peter har "vaktat" i natt men den stackarn var så trött att jag inte vet om jag hade kunnat väcka honom. Jag hade aldrig klarat att vara hemma utan syrgas, så nu börjar man fundera över hur jag ska ta mig till behandlingarna, måste det bli ambulans varje gång? Men det är klart, lunginflammationen ska de väl kunna häva, jag ska ju få antibiotika intravenöst varje dag, hur länge vet jag inte.

Och nu kommer SOLEN!

I natt vid halv 4 vaknade jag och hade rätt otrevlig syrebrist och frös som en hund. Leo då, han är frussen av sig.) Tur att älskade Linn sov i soffan! Blir ganska väck när jag är så dålig, Linn ringde sjukvårdsteamet som ville veta vilken temp jag hade - jag klarade inte att ligga ner o ta tempen, visste inte när jag fått sista behandlingen, visste inte  vilka tabletter jag tagit - jag vet inte om stackars Linn var mest sur på mig eller ASIH... Hon ringde Peter som var på jobbet, han ringde älskade vännen Jessica, TACK SNÄLLA FÖR ATT DU KOM DIREKT, det känns som om det blev litet för mycket för Linsey med en jätttesjuk mamma som nästan är okontaktbar! Efter resultatlösa kontakter med ASIH bestämde Jessica att det var lika bra att ringa 112 istället, ambulans kom vid halv 6. Då hade jag visst fått 2 diklofenak och en sobril och hade börjat andas litet lugnare. Lyckats ta en temp, 39,4, så mycket feber kan jag inte ha haft på 20 år. Åh vad skönt det var att få syrgas i ambulansen. Och ambulanspersonal är underbara människor!!!
Peter väntade inne på akuten, skönt. Syre, prover, lyssna lungor, lunginflammation. Kanon. Riktigt höga inf. värden. Riktigt lågt blodtryck, men det kändes inte. Fanns ingen plats på infektion så fag fick ockupera ett rum  på  akuten. Sa att jag ville åka hem, och det hängde  på syrgasen, som efter påtryckningar från flera håll var levererad och installerad vid  halv 3, så då beställde akuten ambulanstransport hem eftersom jag inte klarar mig utan syrgas just nu. Kvart i 6 kom  ambulansen! Hörde att de haft en riktigt tuff dag. Jag känner mig litet kinkig idag och tycker att det räcker nu, så det är inte helt kanon att behöva tala om att jag har rätt ont i lederna / benen och nån akutläkare tyckte att morfin kunde påverka andningen, man tackar.

Men litet har jag att vara glad för! Mor och syster har gjort mig sällskap på akuten medan Uffe byggde trapp, vilken skillnad att ta sig in, och Peter tog emot sjuksäng och syrgasmaskin. Min dotter går inte att beskriva med ord, tänk att jag har gjort henne!  Jessica... inga ord där heller, massor av tack! Pino lagade mat åt oss medan Peter var i stan o hämtade Linn och en massa kakor, ny sladd till boden, näringsdrycker och örontermometer...
Lena och Gurra som skickat kort! Och jag vet inte om jag tackat Annica för mini-Alexia. Alltid lika ljuvliga Tina som var och skodde Juli idag, med bistånd av kära Lina. Och alla er som jag nu inte nämnt, jag älskar er ändå och återkommer! Nu är jag grymt trött och ska bara slumra framför TVn och fnuta av att vara hemma, så länge det varar. 

Halvborta mest hela tiden, motar olle (=ajaj) i grinden innan pinan får fäste och hellre no pain och litet korkad än med i matchen och gallskrik. Slumrar till mest hela tiden, skönt faktiskt.
Råkade ju nämna att jag behöver en normal trappa om jag ska kunna ta mig in och ut, utöver att Uffe lovade att komma snarast och fixa provisorisk trappa, svårt att plinta nu va, har inte mindre än tre andra erbjudit sig att hjälpa till med detta!!! Ni är helt fantastiska!
Fick i mig några skedar ärtsoppa och en halv pannkaka, ingen bra matdag idag. Sedan har jag mest slumrat igen, och svettats floder när jag sover.
Blev stolt när jag läste Linns blogg idag - hon har fattat vad det handlar om! Peter ska försöka ta kompledigt i morgon, dels har han en del att göra på dagen, dels vore det gött med litet fredagsmys...

Min Agneta och sköterskan har varit här nu, med en herrans massa tabletter bl a morfin som jag är väldigt glad för nu. Blodprov taget. Vi bestämde att Agneta ska beställa en leverbiopsi, den kan vi göra så fort trimbocytvärdet (?) gått upp. Det känns bra förutom att jag har hört att det inte är så skönt... men det blir i alla fall bra att få ett kvitto på att vi slåss med rätt vapen. Om än effekten verkar ganska dålig.
I morgon eftermiddag kommer en sjukhussäng till mig, det blir nog bra, den jag har är ju skön men litet bökig när jag ska sitta upp. Syrgas är beställd, men den vet jag inte när den kommer. Då får vi inte elda och inte tända ljus, stackars Linn...
Jag har sovit en stund också, skönt. Och nu när smärtan kryper på igen kan jag snabbt peta i mig diverse sköna droger. Mamma åker hem nu men har bestämt att Linn ska sova här hos mig i natt... vi får väl se. Ärtsoppa och pannkakor fixade kära mamma innan hon åkte, hoppas jag blir hungrig till middagen, hittills har aptiten varit obefintlig idag, en proteindrink har jag fått i mig.
Just när jag hade somnat hade jag visst fått besök, av Annika i Pålsbo, jättesynd, jag sover ju inte ofta på dagarna. Välkommen åter!

Börjar känna mig ganska luddig i skallen nu, morfin är fint...

Hur ont kan man ha? Jag har inte ord, har haft helvetesont halva natten. Det är framförallt knäna, men även arbågar och höfter. Har tagit rätt mycket smärtstillande men det verkar inte hjälpa. Väntar nu på hemsjukvården, Peter har ringt och beställt nånting vasst. Jag känner mig helt väck i huvet också, sömnbrist kanske.

Jag måste få berätta om några av alla mina vänner, jag har bara inte ord för vilka fantastiska människor de är. Världens bästa hovslagare och en helt otrolig tjej, Tina, om jag hade råd skulle jag köpa en chokladfabrik till dig! Och sedan älska att kalla dig Barbamamma... Blir härligt att träffa dig på fredag, medtag regnställ, en hel del tårar produceras här just nu...

Lina, som alltid tänker på alla utom sig själv, fick höra att jag skulle försöka skjutsa barnen till skolan själv på fredag varvid hon omedelbart insisterade på att komma 07.15 och skjutsa skocken... hon skulle ju ändå hit, men knappast den tiden va? Till dig skulle jag ge den bästa pojkvän som går att uppbringa (synd att du tycker att Tom är litet ung...) men tills vidare får jag väl hålla alla tummar för det "projekt" du berättade om, lät lovande...

Jag älskar er båda, och alla andra som ställer upp på oss utan ett ögonblick tvekan, och hoppas av hela mitt hjärta att vi någon gång ska kunna återgälda er!

Nu har sjukvårdsteamet varit här. De berättde vad de kunde erbjuda för hjälp, bra säng, syrgas, provtagning, dropp och blodtransfusioner om jag skulle behöva det. Men jag ska ju bara bli bättre, eller hur? Den läkare som  var med idag var allergisk mot hund och katt, lyckat... men det är någon annan som börjar efter påsk, en onkolog. I morgon kommer min onk Agneta, blir nog ett tufft samtal, men bra för Peter att han kan vara med.

Finaste vädret idag med, ute på vallen går fyra rådjur och letar efter något ätbart... svårt att få tag i ännu antar jag, men ensilaget gillar de ju. Svårt nu att få till nån effektiv ridning för Linn och de andra tjejerna, får se om jag kan få Peter att skrapa av det värsta av ridbanan så den tinar upp litet fortare. Det blir nog svårt den här veckan eftersom han jobbar. Nästa vecka måste han försöka få hem litet mera hö också, slut på skullen nu.

Tom har hört av sig från Boden, han verkar trivas hur bra som helst där. Skönt till skillnad från helvetet han hade i Älvdalen. Jag längtar i alla fall tills han kommer hem, gillar att ha honom omkring mig...

TV4 Nyhetsmorgon berättar om en "site" som heter Citypolarna.se, vars målsättning är att vi ska logga ut och träffas på riktigt i stället, det gör mig jätteglad och låter hur spännande som helst, kolla upp det tycker jag -  eller ring en gammal vän och boka in en fika... Denna idé var ju en av alla dem man önskar att man hade kommit på själv! Har hört att det är tjejträff på gång här på byn, hoppas så att jag ska orka vara med och att det inte krockar med att Christina kommer "hem" från Göteborg!

Första natten hemma var lugn, som vanligt sover jag ju inte så mycket men jag är å andra sidan inte trött så det är väl ok. Väntar nu på att Peter ska komma hem från jobbet, han slipper visst hästarna idag eftersom rara Lina är här.

Det sista jag fick höra innan jag åkte hem igår var att min rumskamrat hade fått besked om tre st hjärnmetastaser, det suger, så illa är det inte ännu för mig.

Snälla mamma servar mig här hemma, fixar gröt med hemgjort äppelmos nu.