Vad var det jag sa?
Tänk om jag kunde lära mig hålla käften nån gång. Att jag mådde bättre igår kväll i nån timme fick jag dyrt betala för idag. Vaknade kl 5, rätt ok förutom ett hysteriskt hjärta som jobbade o slet både snabbt och hårt. Det blev bara värre, började må illa och kändes som jag skulle svimma så fort jag rörde mig alls. Bad mina ljuvliga ungar Joel och Nikita att fixa lite frukost till mamma, tänkte att det skulle hjälpa att äta nåt och hur som helst MÅSTE jag äta innan jag tar mina cellgifttabletter (annars blir visst inte magen glad), men måste först försöka ta mig till badrummet, gillade inte tanken på att spy i sängen... svimmade nästan på vägen, blev inget kräkande men var nu så dålig att jag inte ens klarade av att lägga upp fötterna högt. Knackade i väggen och försökte ropa på barnen (har ju så stark röst - inte) så de skulle hämta Peter, känns som det tog en halvtimme innan någon hörde mig. Peter kom och lade upp mina fötter och kunde så småningom hjälpa mig tillbaka till sängen, vid det laget var jag sjöblöt av svett och höll på att frysa ihjäl. Ungarna fixade vetevärmare. Funderade ett tag på att ringa Anna (Hagland, granne), som ju jobbar på akuten, men nu kl 11.30 har det äntligen börjat lugna sig i bröstet. Såpass att jag klarar av att sitta upp i sängen och lusläsa Fass för att se om detta är en normal biverkning eller vad? Blir inte direkt klokare.
Bloggar lite så länge.
Vilket underbart väder! Hade en hemlig dröm igår kväll när jag mådde rätt fint, att idag kanske jag skulle försöka gå ut... tyvärr lite mycket snö att pulsa i kanske, men man ramlar väl mjukt. Törs inte ännu, men vi får se hur hjärta o blodtryck verkar sköta sig, vore härligt, jag har nog inte varit ute mer än 10 ggr sedan 3 januari, och aldrig för "skojs skull".
Har fått i mig alla mediciner, vill ju inte gärna missa dem, för tänk om de hjälper?
