ninalj

Idag kom jag hem, och började storgråta när jag väl lyckats ta mig in i huset. Inser att vi måste ha en trappa nu, lastpallarna blir för höga för mina icke-muskler, dessutom är det rätt osäkert om den nya behandlingen alls hjälper om man ser till senaste provsvaren och det känns ju lagom muntert. Min onkinna ska försöka få sjukvårdsteamet att skriva in mig redan i morgon så ska hon åka med dem hit i veckan.

Jag har i alla fall ätit en rejäl middag, mammas stekta fläsk med löksås o kokt potatis! Åkte med Peter och hämtade tvillingarna från Oxarna och Billy från Oscar, bara för att komma ut litet. Har sedan mest surfat runt efter behandlingsmetoder så jag ska ha litet på fötterna när det blir dags att träffa doktorn. Borde man be om en second opinion, är t ex Karolinska mer "framme" vad gäller forskning och nya metoder?

Hur som helst blir det till att sova i dagbädden igen, känns inte troligt att jag ska klara trappan upp inom överskådlig framtid. Skönt i alla fall att hoppas på andra cellgifter i stället för som när jag lämnade Ackis, vara beredd att lägga mig ner och dö så jag fick det gjort. Vad är det för mening med att må skit av grymma mediciner om de ändå inte hjälper? Men nya friska tag... jag vill ju verkligen inte dö ännu. Jag är bara sååååå trött. På att aldrig bli bättre mer än ett par dagar tillfälligtvis. På att aldrig orka någontong alls. På att det faktiskt känns som att det inte finns så mycket att glädjas åt speciellt ofta numera.

Men pussar och kramar och kärlek från mannen och goa ungarna är gott! Och massor av stöd från alla er är också mycket värt. Jag kommer aldrig att begripa vilka ni är, alla ni som läser det jag vräker ut mig, fler än jag känner  är ni, och inte heller förstår jag varför ni vill läsa...

Dagens varma kram går till Fiffi!

Går och dricker té med kära Linn nu, mys.