ninalj

letar jag efter. Jag har blivit litet fixerad vid tanken på att man ska kunna "släppa sitt begär". Efter att ha rökt i eviga tider och försökt sluta otaliga gånger lyckades jag till slut för 1 år o 9 månader sedan ungefär. Jag tyckte inte ens att det var svårt, och det enda som skulle kunna få mig att ta ett bloss nu är om mina barns liv berodde på det... har blivit närapå rökfascist, kan tänka mig att slå dem på käften som står utanför affärer och förpestar luften för mig. Min man tycker att jag ska tagga ner, så mycket som jag har rökt själv. Hatar när han vill "feströka". Det jag undrar över är VARFÖR LYCKADES JAG TILL SLUT? UTAN STÖRRE PROBLEM? UTAN MINSTA SAKNAD? Om jag kommer på svaret är min lycka gjord, skulle ju bli miljonär rakt av genom att befria människor från allt som får dem att må dåligt, fysiskt eller psykiskt.  Var kommer begären ifrån? Varför blir vi så extremt fästa vid sånt som är skadligt för oss? Tänker på något en mycket god vän (och god människa) från förr sa: Varför älskar inte jag mig själv tillräckligt mycket för att se till att jag mår så bra som möjligt? Anette Lundqvist hette hon (och heter?), jag saknar henne och hoppas att hon älskar sig själv idag!!!

Jag ser det hur som helst som att jag på något sätt "släppte begäret", att det rann av mig och ersattes av en känsla av frid. Men hur framkallar man det? Jag söker också efter känslan av att vara SANN MOT SIG SJÄLV, men det ska jag spara till i morgon tror jag. Kalla mig Buddha så länge!