Seriöst, som barnen brukar säga.
Jag har funderat litet på hur ni egentligen tänker om mig, vad ni säger till varandra när ni pratar om mig. Jag menar inte min personlighet eller mina mänskliga kvalitéer (de når väl ofta högre höjder ju sämre sjukstatusen blir?) utan säger ni " när hon blir bättre"? "Det är kört"? Vad tänker och tror ni? Jag har ju hört såna kommentarer tidigare, om människor som alls inte själva har givit upp hoppet medan omgivningen har det. Själv tänker jag just nu inte så mycket på saken, känner mig inte orolig eller uppgiven men inte heller full av framtidstro, utan mest bara lugn. Den helt sjuka dödsångest jag hade när jag åkte in akut i januari verkar vara avklarad. I alla fall till det känns nära igen... men jag skulle önska att ni inte misströstar, mina vänner! För själv har jag egentligen ingen aning om hur det här ska gå! Svårt att veta om man ska inrikta sig på att överleva (så länge som möjligt, skulle vilja ha barnbarn - OBS! Linn läs inte det!) eller satsa på ny karriär (eller sjukpension eller vad det kan heta) eller träna som en tok för att komma tillbaka till mitt älskade jobb?
Har en Egyptenresa bokad den 15 maj, får nog ta tag i den först. Kan jag åka, boka om eller boka av? Gissar att inte familjen vill åka utan mig, men jag skulle verkligen vilja att de fick komma bort en vecka. Det löser sig, det brukar det göra.
Kram!
Haha visst har tanken dykt upp i mitt huvud om att du säkert skulle vilja ha barnbarn...
Vi vill inte göra någonting utan dig.
Hej Här hemma så har vi inte tänkt så mycket utan det är bara så att vi ska ha kvar dig många år till finns inga andra alternativ. Vi kanske inte umgås varje dag men det behöver man väl inte som kompisar eller?
Kram från oss i Lindsbro
