ninalj

Dags för litet djupsnack igen? Jag känner att jag måste prioritera nu, komma fram till vad som verkligen är viktigt i mitt liv och vad som bara kostar energi. Det är inte så lätt faktiskt, en del saker är så inbyggt, i "samhället", att det är svårt att bara plocka bort, man blir nästan litet freak då...
Jag har ju avslutat mitt facebook-konto, vilket t om min man frågar varför. Svårt att förklara, vissa kommentarer på FB ger mig dåliga tankar, blir elak mot människor vilket får mig att känna mig som en sämre människa. Jag tycker inte heller att kontakten man har där är äkta, bara en sorts tävling om vem som är roligast, kvickast, gör mest bra grejor... och det ligger nog i betraktarens öga va? Jag känner mig missunnsam, och det plus irritationen jag känner mot andra ibland stjäl kraft från mig, god kraft som jag behöver för att blir friskare. Dessutom känner jag mig gammal, eftersom jag inte är road av samma saker som de flesta andra verkar vara, det blir för jobbigt för mig att visa upp en klämkäck fasad...Det jag tycker är synd är de missade chanserna att hitta på GAMLA vänner, men det kan inte hjälpas, totalt sett har jag blivit rikare sedan jag lade ner FB.
Det andra jag brukar ta upp är alkoholen, jag tål ju inte skiten, det är bara att acceptera. Önskar att jag kunde ta ett glas vin eller två som många andra (och många inte...) men det slutar alltid med att jag druckit fler glas än jag eg velat och mår litet illa av mig själv. Behöver inte ens bli särskilt full, bara utan egen . kontrollOch jag hatar att gå ut på krogen, klarar helt enkelt inte av att ha roligt där,  så jag kan väl bara struntai att dricka helt och hållet? Fast det verkar så enkelt vet jag inte om jag kan låta bli... min passion är ju "mitt-på-dan-på-sommaren-drickande"... ack så skönt - och så nedbrytande!
Nåja, det är väl inte hela världen om det blir nån gång, nåt jag kan längta efter är en kortkväll med Johnny och Cecilia, även om det nästan alltid blir för mycket då, för minst någon av oss!

Jag börjar bli helt sjukt frustrerad. Jag SKA INTE vara här, måste hem, men jag pallar inte heller att åka hem och ligga i en säng till ingen som helst nytta! Jag passar inte i att vara sjuk, eller hur?  Och vem gör det då? Det minsta man kan begära är väl att jag ska klara av att sköta hästarna därhemma. Och visst är det väl möjligt? För visst biter väl dessa nya cellgifter? Det MÅSTE jag ju i alla fall tro!
Denna underbara sol! Idag SKA jag utanför dörrarna på detta skitställe! Helst utan rullstol.

Igår dog fantastiska Anna, vars blogg jag har länkat till. Jag blev givetvis väldigt ledsen, trots att det var väntat kändes det som en chock nästan. Och ändå, hennes underbara man lyckades förmedla att det som hänt var så gott som det kunde vara, och jag kände mig ändå lugn med att det hemska blivit något de inte behöver blunda för utan kan bevara i sina hjärtan, det är i alla fall vad jag hoppas.

Dagens syresättning (utan syrgas sedan igår kväll) 96%, får man väl vara skitnöjd med! En joggingtur snart kanske? Eller kanske bara en skrittur på Ofelia i vårsolen. Nog för att tanten brukar ha en del att anmärka på att bara få skritta, men jag har ju märkt att hästarna är smarta och rättar sig efter ryttarens förmåga, t om Peter har ju "stulit" Ofelia en gång för ett antal år sedan och kom hem "in one piece"!

Nu: mannagrynsgröt m socker o kanel, kokt ägg m kaviar, juice.

Nu är hela magen full av fultankar. Jag är SÅ avundsjuk. Jag vill också vara frisk! Känner inte alls att det finns många som har det värre - det finns jättemånga som har det bättre!!! Doften av vårluft svävar in genom mitt fönster och JAG VILL INTE VARA HÄR, jag vill ut, bort. Kunna erbjuda ungarna nåt annat än oro. Joel frågar när jag kommer att bli frisk. Billy säger "jag hoppas ATT du blir frisk mamma". Nikita är bara rar. Vad säger man?
Jag vet ju inte ens om vi kommer att kunna åka till Egypten i maj.
Men ok, det FINNS rätt många som har det värre! Jag har nyss satt i mig en mumsig räkmacka som min moster Majvor hade med sig till mig idag!

Nya bloggdesignen känns bra, trots bilder av mig, tack älskling!

Igår var jag litet låg eftersom jag var sämre igen efter två bra dagar, TROTS att jag INTE HADE SAGT DET, kan alltså lägga ner vidskepligheten och säga vad jag vill hädanefter. Nu är klockan sex på morgonen, klarat en natt utan syrgas och det känns ok.

En helt underbar kvinna kom in på mitt rum igår, ren glädje hade det varit om hon inte haft så ont. Hon är en tidigare "light-bekant" som via nätet blivit en jättegod vän, det är lätt att finna varandra med cancer gemensamt, antar att man kan förstå varandra så bra, att det är lättare att vara helt ärlig och öppen mot någon som vet vad det handlar om, och någon man slipper försöka skydda. Jag önskar att  jag kunde göra något för henne bara, mer än hålla handen, hatar att hon måste ha så ont.

Min onkolog var hit igår och pratade, hon tyckte (liksom överläkaren här) att jag skulle överväga att utnyttja ASIH = avancerad sjukvård i hemmet. De kan man ringa när som helst, de kommer och tar prover, hämtar alla apoteksvaror och kan bedöma om man behöver åka in, ska alltså spara rätt många resor och besvär. Men inte är jag väl SÅ sjuk? Som nån sorts jävla "vård i livets slutskede" känns det ju. Både onken och min sjuka vän och alla andra säger att jag tänker fel, så jag får väl låta det mogna över helgen.

F ö ska jag försöka undvika klokorden några dagar, blev rätt trött på mig själv igår. Och nu skiner en mild gul vårsol in genom fönstret, det är lycka!

Nästa tanke om hur man kan förhålla sig till andra människor:

Man kan ta ansvar för vad man gör och säger! Ibland när mina ljuvliga, alltid lika vänliga och väluppfostrade (hm) barn inte är fullt så artiga mot varandra eller sina föräldrar säger de: ja men han/hon började /sa si /gjorde så...
varvid deras kloka mamma säger att man faktiskt ALDRIG kan ursäkta sitt beteende med någon annans! Visst, det blir litet av principen att vända andra kinden till, men jag tycker inte att det är helt fel. Jag är helt säker på att ett vänligt bemötande får människor att växa, och större människor har mer gott att ge till andra. Av den anledningen tycker jag också att man borde vara skyldig sin familj och övriga omgivning att se till att man själv mår så bra man kan!

Med det menar jag INTE att vi alla ska ut i joggingspåret, eller avstå från kakan till kaffet, eller leva på NÅGOT VIS SOM TVINGAS PÅ OSS UTIFRÅN, utan du vet nog själv vad som får dig att må bra! Ok, mindre mat och mera rörelse är nog inte fel för de flesta av oss, men kanske du mår som bäst när du gått över till grannen på en fika?  Du vet, och du KAN! Livet innehåller både stort och smått, låt bara inte andra lägga någon press på hur du ska leva - men var snäll, mot dig själv också, det kostar inget...

Egentligen hatar jag såna här präktiga "själv-hjälps-råd" men tydligen kunde jag inte lägga band på mig, fnys och gå vidare!

Det känns som om jag har hamnat i nån sorts "tankebubbla", dvs. det bubblar av tankar... Det är nog bäst att jag delar upp dagens inlägg i mindre bitar, annars är risken att det bara blir en gröt av det hela.

Tanke. Hur ska vi bete oss mot varandra? En kanske svår balansgång, mitt mått brukar ju vara att MAN SKA KUNNA SE SIG SJÄLV I ÖGONEN! Inte nåt jag alltid efterlever, men en devis jag tror att man skulle må bra själv av att leva efter. Och det är inte så lätt ändå som det låter. Ska försöka ta ett par exempel utan att peka ut nåt särkilt... Kan förstås vara stort och smått...
En bekant man träffar i affären frågar vad man ska äta till middag. Gräddstuvad kycklinglever, säger jag, varvid bekantingen utbrister FY FAN VA ÄCKLIGT! Otrevligt och rent förolämpande tycker jag. Vad är syftet? Man behöver ju inte säga MMM, GOTT men vad sägs om ok, jag gillar inte lever så mycket...

En annan bekant ger uttryck för en åsikt man verkligen inte delar, typ ungar behöver en smäll ibland, eller spelar roll om man kör bil på fyllan, det är ju bara här ute på landet... I de fallen tror jag att man i stället mår dåligt av att INTE protestera, eftersom åsikten har stor betydelse för vem man är, och man tappar i integritet genom att tiga av missriktad hänsyn.

Jag kanske har fel och det är säkert olika vad som är viktigt för olika människor. Men var och en får väl känna efter själv,  och fundera över OM man sårar andra och i så fall varför, eller om man TIGER fast man vill tala och krymper av det. Själv är jag konflikträdd men jobbar på det, att säga vad man tycker på ett hyggligt sätt behöver ju heller inte leda till en konflikt utan kan snarare undvika missförstånd.

Slut dagens del 1.

letar jag efter. Jag har blivit litet fixerad vid tanken på att man ska kunna "släppa sitt begär". Efter att ha rökt i eviga tider och försökt sluta otaliga gånger lyckades jag till slut för 1 år o 9 månader sedan ungefär. Jag tyckte inte ens att det var svårt, och det enda som skulle kunna få mig att ta ett bloss nu är om mina barns liv berodde på det... har blivit närapå rökfascist, kan tänka mig att slå dem på käften som står utanför affärer och förpestar luften för mig. Min man tycker att jag ska tagga ner, så mycket som jag har rökt själv. Hatar när han vill "feströka". Det jag undrar över är VARFÖR LYCKADES JAG TILL SLUT? UTAN STÖRRE PROBLEM? UTAN MINSTA SAKNAD? Om jag kommer på svaret är min lycka gjord, skulle ju bli miljonär rakt av genom att befria människor från allt som får dem att må dåligt, fysiskt eller psykiskt.  Var kommer begären ifrån? Varför blir vi så extremt fästa vid sånt som är skadligt för oss? Tänker på något en mycket god vän (och god människa) från förr sa: Varför älskar inte jag mig själv tillräckligt mycket för att se till att jag mår så bra som möjligt? Anette Lundqvist hette hon (och heter?), jag saknar henne och hoppas att hon älskar sig själv idag!!!

Jag ser det hur som helst som att jag på något sätt "släppte begäret", att det rann av mig och ersattes av en känsla av frid. Men hur framkallar man det? Jag söker också efter känslan av att vara SANN MOT SIG SJÄLV, men det ska jag spara till i morgon tror jag. Kalla mig Buddha så länge!

Min olust inför att bli engagerad och arg över sånt jag inte kan påverka gjorde att jag inte ville se Debatt igår. Hade förmodligen blivit vansinnig, det handlade om huruvida det var ok för en kommun att lägga 300 skattemiljoner på en sportarena av rejäl skrytdimension (och det är väl bara starten, någon framtida vinst räknas det nog inte med utan fortsatt skattestöd) och samtidigt nedrusta skolor och vårdinrättningar. Ja vad tycker jag om det tro???

Min älskade vän Marianne som bor i Berlin är i Sverige, hon ringde idag och kommer och hälsar på  med sin lilla dotter Gabriella, jättekul! Bra att jag känner mig relativt bra idag så jag orkar prata litet. Vi brukar ha MYCKET att prata om, lever vitt skilda liv men jag känner att jag har ett enormt utbyte av Marianne. Om jag blir frisk nog ska jag ta mig i kragen och åka till Berlin en långhelg och hälsa på dem, vilket jag borde ha gjort för länge sedan. Men bättre sent än aldrig sägs det. Hursomhelst måste jag försöka springa (HA!) till duschen innan de kommer, vill ju vara fräsch och vacker, och just nu känns det att allt häruppe är parfymfritt, lite deo vore inte fel...

Ska försöka få kontakt med MIN onkolog eftersom jag tyvärr inte har fullt förtroende för de som finns här på avdelningen. Det känns här som om jag själv måste ha koll på att jag får rätt behandling, rätt undersökningar, rätt mediciner och att jag måste vara påstridig för att få information, rätt eller inte. Jag har väl alltid varit den "bråkiga" typen, men önskar att jag slapp det nu när jag är sjuk och andra borde veta bättre, och göra sitt jobb. Tänk alla människor som INTE är bråkiga och orkar övervaka sin egen situation, ska de få sämre vård? Läste faktiskt i nån undersökning att svårt sjuka (vet inte om det gällde mest cancer) som var "jobbiga" och krävande patienter hade längre / högre överlevnad! I fina Sverige! Att klaga på den läkare som förhoppningsvis ska bota en, eller förlänga livet, är LÄSKIGT, t o m för tuffa Nina.

96 % syresättning nu på morgonen, efter ett dygn utan syrgas! Var en barnlek att hämta morgonkaffet lång bort i korridoren. Snart blir man väl utkastad. Men varför är jag bättre? (Skit, NU SA JAG DET, så snart är jag sämre igen.)

F ö märker jag att jag har börjat undvika saker som gör mig upprörd, jag har börjat känna mig maktlös, som om jag slåss mot elefanter och det kostar bara så mycket energi  och är så nedslående med hopplösa strider, jag strutsar i stället. På senare tid är det försäkringskassan och jävla Nordea jag har försökt få rätt mot men blivit behandlad som skit! Och inte bara jag. På många ställen borde man helt enkelt kasta in en bomb och börja om tycker jag.

Och via bomb kommer man lätt in på Mohammed och fans respektive häcklare. Yttrandefrihet är ju jättefint, men måste man yttra sig bara för att man får? De flesta av oss vanliga människor tänker ju åtminstone litet innan vi talar (somliga för litet) för att vi INTE SKA SÅRA VÅRA MEDMÄNNISKOR! Av vilken anledning måste man göra rondellhundar och andra "nidbilder"  av andra religioners heliga figurer? Sedan att reaktionen på det hela är fullkomligt vansinnig, men ändå? Hur glad skulle du bli om någon hånade din mamma/pappa, dina barn i bild eller skrift? Gillar du mobbing? Jag fattar inte syftet. Går vi in på det lilla, nära så är såvitt jag förstår den enda anledningen att vara elak mot någon att man är liten själv och tror att man växer genom att trycka ner någon annan djupare. Fast det enda man gör då är ju krymper! Prova att säga nåt snällt / upplyftande till någon varje dag, det måste kännas bra! Jag ska prova. Ibland när familjen är på krigsstigen brukar jag säga att har man inget snällt att säga ska man vara tyst - oj vad tyst det kan bli...

Känns som om detta blir en filosofisk dag med mycket tankar och åsikter, blir jag för sliskig får ni hoppa över dagens inlägg.

Medan jag kommer ihåg det - Linn har ett projektarbete i skolan, de är uppdelade i grupper som ska föröka en viss summa pengar så mycket som möjligt. Hennes grupp säljer goda kakor o godis,  60:- / burk, finns att beskåda på hennes blogg (länk nere till vänster). Beställ via mig, hennes blogg eller ring henne!

Ramlar över så mycket upprörande idag, men jag vill inte bli arg utan bara känna mig nöjd och harmonisk. Tar det andra en annan dag, när jag orkar. Röntgen gick bra trots att jag tycker kontrasten är så obehaglig. Har meddelat sköterskan att jag inte är intresserad av att få veta resultatet, det är ju oväsentligt och jag blir bara full av ångest om det är skit. Det viktiga är ju vad nästa röntgen visar, om någon månad.

När jag kom från röntgen åt jag upp lasagnen som var kvar sedan igår, och nu är det lunch, kyckling o klyftpotatis, som jag äter medan cyton pumpar in. Gift och näring i kombination ska väl göra susen!?

Eftersom skinnet känns tomt nu när jag minskat mer i vikt har jag blivit helt matfixerad; via Linns blogg har jag
beställt Rixossallad och pizza från yttervärlden!

Åter senare.

Hade tänkt se en konsert från London med Lily Allen igår kväll, men jag glömde den tyvärr, hann se halva sista låten men bara det var värt mycket. Till att börja med - TJEJEN HADE KLÄDER PÅ SIG!  Svarta långbyxor, svart tröja med halvlång ärm. Hur ofta ser man unga (eller inte så unga, typ Nanne Grönvall) kvinnliga artister som har mer än raffset på scen och vars framträdande pratar om något annat än sex? Vad har gjort hela "kvinnligheten" så fruktansvärt BILLIG, var tog självrespekten vägen??? Det finns flera som Lily Allen, Sade t ex, och  jag ska försöka nämna dem vartefter jag kommer på dem. Madonna hamnar långt utanför den listan, trodde hon var stark, tuff och egensinnig men det hon försökte sälja sig med på sista turnén var väl sin kropp, eller? Kalla mig moraltant om ni vill men jag AVSKYR BILLIGA TJEJER, hur ska vi kunna kräva nån respekt från andra om vi inte respekterar oss själva???? Dessutom älskar jag Lily Allens dialekt!
En mindre beundransvärd sångerska är Amy Winehouse, hon gör väl inte mycket rätt stackarn, men jag fastnade också framför en konsert med henne på TV för ett par år sedan. Hon såg ut att var hög som ett hus, borde knappt ha kunnat stå på benen, MEN TOG INTE EN TON FEL PÅ HELA KONSERTEN. Kan hon kallas ett tragiskt proffs kanske?
En annan tjej jag verkligen beundrar är minljuvliga dotter Linn, som jag tycker är vacker, tuff, mjuk, sann,klok och har massor av integritet!!! Då gör det inte så mycket att gamla mamma tycker att kjolen är för kort ibland...

Här på fina sjukhuset har läkarna visst ändrat sig, blev flytande frukost och jag behöver inte dricka kontrast... Jag skiter väl egentligen i vilket, men det känns inte så förtroendeingivande att man kan ifrågasätta deras ordinationer och de då ändrar sig. Jag vill helst att de ska veta vad de gör utan att jag behöver övervaka dem, jag vet ju egentligen ingenting! Ska skriva frågelista nu till ronden, om det blir nån rond, och om jag inte är på röntgen då. I så fall får jag väl gorma senare.

Lyllos er, ännu en ljuvlig dag!  Hörs senare!

Nu har jag gått till duschen, stått och duschat och gått tillbaka. Nikita hjälpte mig och var standby med rullstolen om den skulle behövas, men det gick! På rummet väntade dagens middag, typ gulaschgryta, ätbar, efter det åt jag en halv portion av lasagnen som min systers man lagat och syrran hade med sig till mig, ÄNTLIGEN nåt gott, nu är jag jättemätt! Peter hade med sig kycklinggryta med ris, sparas till lunchen i morgon...

I morgon blir det först röntgen (fasta från midnatt, dricka kontrast från 8.30, mums) sedan "liten" cellgiftbehandling. Röntgen ska visst bara ge en utgångspunkt för den här nya beh, för att kunna se vid nästa röntgen om gifterna haft någon effekt. Jag tror inte jag vill veta vad den visar nu, om det inte rent mirakulöst skulle vara något bra... Det man inte vet lider man väl inte av? I alla fall inte om det finns proffs som vet.

Nikita var nyklippt när de kom idag, jättefin. Och en riktig raring är hon nuförtiden, mot mig i alla fall. Linn hade med sig datorn och visade mig massor av fina bilder de hade tagit, sedan försökte hon få mig att engagera mig i min bloggdesign... gör som du vill, säger jag, och jadå det är fint... undra på att hon suckar och tycker att jag är hopplös! Men om Linsan designar så kan jag ägna mig åt att skriva.

Linn var sugen på en Pay-and-jump nästa helg, tänk om man orkade åka o titta i alla fall, ja vi får se.

Det kliar som f-n, dels i håret som rasar av, dels i ansiktet och andra bitar av skinnet, som är torrt och passar på ett ålderdomshem. Fram med Monkans krämer och smörja, smörja...

Fick blommor med bud idag också, från Pino och David (=syrrans man och son), de luktar ljuvligt och jag blev så glad, TACK, både för blommorna och lasagnen!!! Fast nu säger magen att jag har ätit alldeles för mycket så resten av kvällen ska jag bara lukta på blommorna...

Tur att man kan skriva hur många inlägg som helst när man nu glömmer hälften - idag vill jag gratulera min syster på 40-årsdagen!!! Hoppas på ett rejälare firande så småningom, har ju inte hunnit fixa nån present ens ännu, varit lite upptagen vet du... Love you!

OCH, bara så ni vet, jag säger det INTE!!!!!! 

Jag gick nyss sakta men säkert hela vägen FÖRBI duschrummet OCH  tillbaka utan minsta svimningstendens, känns ju oerhört bra! MEN på vägen fanns en våg... fan, 3 kg ner, nu MÅSTE jag få mat som är ätbar, helst god... är man mager och hårlös så SER  man ju så mycket sjukare ut, och det vill jag inte!

Solen skiner in genom fönstret, det känns som en bra dag! Somnade under CSI igår och sov till halv 6 med undantag för en kort lässtund vid 1, klart godkänt. Vägrar ta morfintabl på morgonen, fattar inte vad de ska ha i mig det för, jag har ju inte ont nånstans och ingen ångest heller.

En av mina "bloggtjejer" har nu inte långt kvar, hennes man hade uppdaterat bloggen i går kväll, och trots det mörka, hemska, orättvisa, sorgliga känns det ändå på något sätt lugnt och tryggt. Jag hoppas så att hon får gå utan strid och med sin familj omkring sig. Hennes historia har ingen likhet med min förutom att vi båda har cancer. Hennes kamplust har verkat oändligt mycket större än min, jag känner mig ju mest bara lugn. Varför blir somliga friska och andra dör? Hur kan mirakel få ske för vissa när andra blir utan?

Fick  träffa överläkaren i går kväll (misstänker att de märker när jag är arg och kräver lite extra uppmärksamhet) och fick veta hur de tänker. Och det är ju det jag kräver, vill veta ATT de tänker och HUR  de tänker och i vissa fall kanske en glad amatör kan slå sitt kloka huvud i deras med nån smart fundering som proffsen i sin oändliga vishet har missat... 100 frågor fortsätter idag på ronden. Röntgen blir inom ett par dagar, detta för att ha ett utgångsläge för beh med dessa nya cytostatika, om de inte biter ska det ju bytas igen tills man hittar en riktigt dödlig kombination! F ö vill jag säga att merparten av personalen här är kanon! Tyvärr kräver jag ju en viss personkemi för att gilla eller ens acceptera folk (mitt problem, jobbar vidare med min ödmjukhet, har ändå kommit långt sedan jag var 18 och helt utan fel o brister) så somliga är ju  rökta från start, stackarna.

Idag ska fru Grek äntligen opereras, som jag fattar det har hon cancer i höfter som slutligen har orsakat en fraktur, hur skönt låter det? Hon har i alla fall sovit bättre i natt, eller så har jag vant mig så jag nte hör henne.

Idag ska Niki till Millis och klippa sig "kort", det ska blir jättespännande att se hur det blir... Hon, Peter och Linn kommer upp till mig sedan, Linn skulle dessutom visa en massa fina bilder de tagit med nya kameran. De tre små var hit en snabbis igår kväll också, efter skyttet, tur för dem eftersom  Alexias uppfödare Kristina hade varit här med två påsar godis... ok det är inte lördag och jag brukar vara stenhård på det, men det är ju inte varje dag ens mamma ligger på sjukhus, så jag bjussar på ett undantag.

Innan de kommer idag ska jag ta åtminstone ETT steg i korridoren, trivs bra i mitt rum men dags att börja träna lite va, ska ju klara hela vägen till o från duschen (och duscha dessutom) innan jag får åka hem...

Jag är så ARG idag, på det mesta känns det som. Varför kan inte fröken duktig Malou v S svara mig på varför i helvete hon måste bjuda sina förmiddagsgäster på alkohol????

Varför har jag inte fått nån röntgen ännu när Greger sa det redan i tisdags? Om de har ändrat sig, varför har ingen sagt det till mig? Är det inte min kropp och min jävla cancer som ska röntgas???

Är det verkligen en sån straffkommendering att invandrare som vill stanna i Sverige och bli svenska medborgare ska lära sig vårt språk? Jag skulle fan aldrig drömma om att kräva hemspråksundervisning för barnen och nyheter på svenska om jag flyttade till ex Turkiet.

Varför är sjukhusmaten så satans äcklig? Inte konstigt att man går ner i vikt på det här stället! Och vad är det för läkare som går ronden här, AT? Praktikanter? De ska fanimej LYSSNA när jag pratar och svara på mina frågor. Det har låtit som att de tycker jag kan åka hem, kan ju få syrgas i hemmet... KISS MY ASS!!!! Försök skicka hem mig innan jag mår bättre och jag ska se till att någon dokumenterar det hela, det lovar jag.

Jag känner mig så elak, men grannen snarkar (oregelbundet) på dagarna och är jätteorolig på nätterna, när ska jag sova? Tuggade i mig allt jag fick igår, Imovane, Morfin, Sobril... dåligt med sömn i alla fall. Kanske därför jag är så grinig.

Jag borde kanske vara tacksam i stället, kan nog komma på många anledningar till det, men idag är jag ARG!

PS. Linn - don't even think about it! Däremot klarar ni det mesta utan mig, jag har bara aldrig låtit er prova förut...

Och jag är litet avundsjuk... hörde av gubben att Johnny o Cecilia kanske är på väg till Thailand...  jag vill också! Kanske inte just dit, men bort. Flyta omkring i ljummet vatten, största bekymret vad man ska äta till lunch. Nåja, vad är väl en bal på slottet? Men jag som varit så tillfreds, vad betyder detta att jag plötsligt vill ha mer?

Behöver verkligen komma igång och träna snart (ojdå, går jag händelserna i förväg nu, kanske ska slippa syrgasen först), har snart inte en muskel kvar på kroppen. Om jag ens ska kunna gå snart måste jag nog göra något.

Tom är tillbaka på Berga, den här veckan ska visst vara "normal", nästa vecka är de i Boden (1,5 vecka) därefter 1,5 v påsklov, skönt. Ska peppa honom att söka jobb då, nån som har något lämpligt från 1 augusti?

De pratar om p-piller på nyheterna (TV4) och hur många tjejer det är som mår skitdåligt av dem, jag känner en... Är det inte helt ofattbart att p-piller för killar inte kommit ännu??? Klart, den biten är väl inget männen ska ta ansvar för, eller? Å andra sidan borde det ju vara en trygghet även för killarna att bara få de barn de vill ha.

Tack Jessica min vän för barnleverans till skola / buss idag!  Nu har Peter ledig vecka så han slipper pussla så mycket. Lagen om alltings jävlighet slog till igen i veckan - balspjutet som vi fått låna av Peter Nylén gick av. Nån som har ett att sälja?