14 mars, söndag.
Jag har ju avslutat mitt facebook-konto, vilket t om min man frågar varför. Svårt att förklara, vissa kommentarer på FB ger mig dåliga tankar, blir elak mot människor vilket får mig att känna mig som en sämre människa. Jag tycker inte heller att kontakten man har där är äkta, bara en sorts tävling om vem som är roligast, kvickast, gör mest bra grejor... och det ligger nog i betraktarens öga va? Jag känner mig missunnsam, och det plus irritationen jag känner mot andra ibland stjäl kraft från mig, god kraft som jag behöver för att blir friskare. Dessutom känner jag mig gammal, eftersom jag inte är road av samma saker som de flesta andra verkar vara, det blir för jobbigt för mig att visa upp en klämkäck fasad...Det jag tycker är synd är de missade chanserna att hitta på GAMLA vänner, men det kan inte hjälpas, totalt sett har jag blivit rikare sedan jag lade ner FB.
Det andra jag brukar ta upp är alkoholen, jag tål ju inte skiten, det är bara att acceptera. Önskar att jag kunde ta ett glas vin eller två som många andra (och många inte...) men det slutar alltid med att jag druckit fler glas än jag eg velat och mår litet illa av mig själv. Behöver inte ens bli särskilt full, bara utan egen . kontrollOch jag hatar att gå ut på krogen, klarar helt enkelt inte av att ha roligt där, så jag kan väl bara struntai att dricka helt och hållet? Fast det verkar så enkelt vet jag inte om jag kan låta bli... min passion är ju "mitt-på-dan-på-sommaren-drickande"... ack så skönt - och så nedbrytande!
Nåja, det är väl inte hela världen om det blir nån gång, nåt jag kan längta efter är en kortkväll med Johnny och Cecilia, även om det nästan alltid blir för mycket då, för minst någon av oss!
Wtf.
Denna underbara sol! Idag SKA jag utanför dörrarna på detta skitställe! Helst utan rullstol.
Igår dog fantastiska Anna, vars blogg jag har länkat till. Jag blev givetvis väldigt ledsen, trots att det var väntat kändes det som en chock nästan. Och ändå, hennes underbara man lyckades förmedla att det som hänt var så gott som det kunde vara, och jag kände mig ändå lugn med att det hemska blivit något de inte behöver blunda för utan kan bevara i sina hjärtan, det är i alla fall vad jag hoppas.
Dagens syresättning (utan syrgas sedan igår kväll) 96%, får man väl vara skitnöjd med! En joggingtur snart kanske? Eller kanske bara en skrittur på Ofelia i vårsolen. Nog för att tanten brukar ha en del att anmärka på att bara få skritta, men jag har ju märkt att hästarna är smarta och rättar sig efter ryttarens förmåga, t om Peter har ju "stulit" Ofelia en gång för ett antal år sedan och kom hem "in one piece"!
Nu: mannagrynsgröt m socker o kanel, kokt ägg m kaviar, juice.
Fy på mig.
Jag vet ju inte ens om vi kommer att kunna åka till Egypten i maj.
Men ok, det FINNS rätt många som har det värre! Jag har nyss satt i mig en mumsig räkmacka som min moster Majvor hade med sig till mig idag!
Tack Linsey!
Ok.
En helt underbar kvinna kom in på mitt rum igår, ren glädje hade det varit om hon inte haft så ont. Hon är en tidigare "light-bekant" som via nätet blivit en jättegod vän, det är lätt att finna varandra med cancer gemensamt, antar att man kan förstå varandra så bra, att det är lättare att vara helt ärlig och öppen mot någon som vet vad det handlar om, och någon man slipper försöka skydda. Jag önskar att jag kunde göra något för henne bara, mer än hålla handen, hatar att hon måste ha så ont.
Min onkolog var hit igår och pratade, hon tyckte (liksom överläkaren här) att jag skulle överväga att utnyttja ASIH = avancerad sjukvård i hemmet. De kan man ringa när som helst, de kommer och tar prover, hämtar alla apoteksvaror och kan bedöma om man behöver åka in, ska alltså spara rätt många resor och besvär. Men inte är jag väl SÅ sjuk? Som nån sorts jävla "vård i livets slutskede" känns det ju. Både onken och min sjuka vän och alla andra säger att jag tänker fel, så jag får väl låta det mogna över helgen.
F ö ska jag försöka undvika klokorden några dagar, blev rätt trött på mig själv igår. Och nu skiner en mild gul vårsol in genom fönstret, det är lycka!
Del II.
Man kan ta ansvar för vad man gör och säger! Ibland när mina ljuvliga, alltid lika vänliga och väluppfostrade (hm) barn inte är fullt så artiga mot varandra eller sina föräldrar säger de: ja men han/hon började /sa si /gjorde så...
varvid deras kloka mamma säger att man faktiskt ALDRIG kan ursäkta sitt beteende med någon annans! Visst, det blir litet av principen att vända andra kinden till, men jag tycker inte att det är helt fel. Jag är helt säker på att ett vänligt bemötande får människor att växa, och större människor har mer gott att ge till andra. Av den anledningen tycker jag också att man borde vara skyldig sin familj och övriga omgivning att se till att man själv mår så bra man kan!
Med det menar jag INTE att vi alla ska ut i joggingspåret, eller avstå från kakan till kaffet, eller leva på NÅGOT VIS SOM TVINGAS PÅ OSS UTIFRÅN, utan du vet nog själv vad som får dig att må bra! Ok, mindre mat och mera rörelse är nog inte fel för de flesta av oss, men kanske du mår som bäst när du gått över till grannen på en fika? Du vet, och du KAN! Livet innehåller både stort och smått, låt bara inte andra lägga någon press på hur du ska leva - men var snäll, mot dig själv också, det kostar inget...
Egentligen hatar jag såna här präktiga "själv-hjälps-råd" men tydligen kunde jag inte lägga band på mig, fnys och gå vidare!
Tänk!
Tanke. Hur ska vi bete oss mot varandra? En kanske svår balansgång, mitt mått brukar ju vara att MAN SKA KUNNA SE SIG SJÄLV I ÖGONEN! Inte nåt jag alltid efterlever, men en devis jag tror att man skulle må bra själv av att leva efter. Och det är inte så lätt ändå som det låter. Ska försöka ta ett par exempel utan att peka ut nåt särkilt... Kan förstås vara stort och smått...
En bekant man träffar i affären frågar vad man ska äta till middag. Gräddstuvad kycklinglever, säger jag, varvid bekantingen utbrister FY FAN VA ÄCKLIGT! Otrevligt och rent förolämpande tycker jag. Vad är syftet? Man behöver ju inte säga MMM, GOTT men vad sägs om ok, jag gillar inte lever så mycket...
En annan bekant ger uttryck för en åsikt man verkligen inte delar, typ ungar behöver en smäll ibland, eller spelar roll om man kör bil på fyllan, det är ju bara här ute på landet... I de fallen tror jag att man i stället mår dåligt av att INTE protestera, eftersom åsikten har stor betydelse för vem man är, och man tappar i integritet genom att tiga av missriktad hänsyn.
Jag kanske har fel och det är säkert olika vad som är viktigt för olika människor. Men var och en får väl känna efter själv, och fundera över OM man sårar andra och i så fall varför, eller om man TIGER fast man vill tala och krymper av det. Själv är jag konflikträdd men jobbar på det, att säga vad man tycker på ett hyggligt sätt behöver ju heller inte leda till en konflikt utan kan snarare undvika missförstånd.
Slut dagens del 1.
Lösningen, svaret, nyckeln...
Jag ser det hur som helst som att jag på något sätt "släppte begäret", att det rann av mig och ersattes av en känsla av frid. Men hur framkallar man det? Jag söker också efter känslan av att vara SANN MOT SIG SJÄLV, men det ska jag spara till i morgon tror jag. Kalla mig Buddha så länge!
Debatt.
Min älskade vän Marianne som bor i Berlin är i Sverige, hon ringde idag och kommer och hälsar på med sin lilla dotter Gabriella, jättekul! Bra att jag känner mig relativt bra idag så jag orkar prata litet. Vi brukar ha MYCKET att prata om, lever vitt skilda liv men jag känner att jag har ett enormt utbyte av Marianne. Om jag blir frisk nog ska jag ta mig i kragen och åka till Berlin en långhelg och hälsa på dem, vilket jag borde ha gjort för länge sedan. Men bättre sent än aldrig sägs det. Hursomhelst måste jag försöka springa (HA!) till duschen innan de kommer, vill ju vara fräsch och vacker, och just nu känns det att allt häruppe är parfymfritt, lite deo vore inte fel...
En bra dag?
96 % syresättning nu på morgonen, efter ett dygn utan syrgas! Var en barnlek att hämta morgonkaffet lång bort i korridoren. Snart blir man väl utkastad. Men varför är jag bättre? (Skit, NU SA JAG DET, så snart är jag sämre igen.)
F ö märker jag att jag har börjat undvika saker som gör mig upprörd, jag har börjat känna mig maktlös, som om jag slåss mot elefanter och det kostar bara så mycket energi och är så nedslående med hopplösa strider, jag strutsar i stället. På senare tid är det försäkringskassan och jävla Nordea jag har försökt få rätt mot men blivit behandlad som skit! Och inte bara jag. På många ställen borde man helt enkelt kasta in en bomb och börja om tycker jag.
Och via bomb kommer man lätt in på Mohammed och fans respektive häcklare. Yttrandefrihet är ju jättefint, men måste man yttra sig bara för att man får? De flesta av oss vanliga människor tänker ju åtminstone litet innan vi talar (somliga för litet) för att vi INTE SKA SÅRA VÅRA MEDMÄNNISKOR! Av vilken anledning måste man göra rondellhundar och andra "nidbilder" av andra religioners heliga figurer? Sedan att reaktionen på det hela är fullkomligt vansinnig, men ändå? Hur glad skulle du bli om någon hånade din mamma/pappa, dina barn i bild eller skrift? Gillar du mobbing? Jag fattar inte syftet. Går vi in på det lilla, nära så är såvitt jag förstår den enda anledningen att vara elak mot någon att man är liten själv och tror att man växer genom att trycka ner någon annan djupare. Fast det enda man gör då är ju krymper! Prova att säga nåt snällt / upplyftande till någon varje dag, det måste kännas bra! Jag ska prova. Ibland när familjen är på krigsstigen brukar jag säga att har man inget snällt att säga ska man vara tyst - oj vad tyst det kan bli...
Känns som om detta blir en filosofisk dag med mycket tankar och åsikter, blir jag för sliskig får ni hoppa över dagens inlägg.
Medan jag kommer ihåg det - Linn har ett projektarbete i skolan, de är uppdelade i grupper som ska föröka en viss summa pengar så mycket som möjligt. Hennes grupp säljer goda kakor o godis, 60:- / burk, finns att beskåda på hennes blogg (länk nere till vänster). Beställ via mig, hennes blogg eller ring henne!
Genomlyst, ingen nedhalkad rand...
När jag kom från röntgen åt jag upp lasagnen som var kvar sedan igår, och nu är det lunch, kyckling o klyftpotatis, som jag äter medan cyton pumpar in. Gift och näring i kombination ska väl göra susen!?
Eftersom skinnet känns tomt nu när jag minskat mer i vikt har jag blivit helt matfixerad; via Linns blogg har jag
beställt Rixossallad och pizza från yttervärlden!
Åter senare.
En tjej jag beundrar.
En mindre beundransvärd sångerska är Amy Winehouse, hon gör väl inte mycket rätt stackarn, men jag fastnade också framför en konsert med henne på TV för ett par år sedan. Hon såg ut att var hög som ett hus, borde knappt ha kunnat stå på benen, MEN TOG INTE EN TON FEL PÅ HELA KONSERTEN. Kan hon kallas ett tragiskt proffs kanske?
En annan tjej jag verkligen beundrar är minljuvliga dotter Linn, som jag tycker är vacker, tuff, mjuk, sann,klok och har massor av integritet!!! Då gör det inte så mycket att gamla mamma tycker att kjolen är för kort ibland...
Här på fina sjukhuset har läkarna visst ändrat sig, blev flytande frukost och jag behöver inte dricka kontrast... Jag skiter väl egentligen i vilket, men det känns inte så förtroendeingivande att man kan ifrågasätta deras ordinationer och de då ändrar sig. Jag vill helst att de ska veta vad de gör utan att jag behöver övervaka dem, jag vet ju egentligen ingenting! Ska skriva frågelista nu till ronden, om det blir nån rond, och om jag inte är på röntgen då. I så fall får jag väl gorma senare.
Lyllos er, ännu en ljuvlig dag! Hörs senare!
Mätt.
I morgon blir det först röntgen (fasta från midnatt, dricka kontrast från 8.30, mums) sedan "liten" cellgiftbehandling. Röntgen ska visst bara ge en utgångspunkt för den här nya beh, för att kunna se vid nästa röntgen om gifterna haft någon effekt. Jag tror inte jag vill veta vad den visar nu, om det inte rent mirakulöst skulle vara något bra... Det man inte vet lider man väl inte av? I alla fall inte om det finns proffs som vet.
Nikita var nyklippt när de kom idag, jättefin. Och en riktig raring är hon nuförtiden, mot mig i alla fall. Linn hade med sig datorn och visade mig massor av fina bilder de hade tagit, sedan försökte hon få mig att engagera mig i min bloggdesign... gör som du vill, säger jag, och jadå det är fint... undra på att hon suckar och tycker att jag är hopplös! Men om Linsan designar så kan jag ägna mig åt att skriva.
Linn var sugen på en Pay-and-jump nästa helg, tänk om man orkade åka o titta i alla fall, ja vi får se.
Det kliar som f-n, dels i håret som rasar av, dels i ansiktet och andra bitar av skinnet, som är torrt och passar på ett ålderdomshem. Fram med Monkans krämer och smörja, smörja...
Fick blommor med bud idag också, från Pino och David (=syrrans man och son), de luktar ljuvligt och jag blev så glad, TACK, både för blommorna och lasagnen!!! Fast nu säger magen att jag har ätit alldeles för mycket så resten av kvällen ska jag bara lukta på blommorna...
GRATTIS SIS!
OCH, bara så ni vet, jag säger det INTE!!!!!!
Bra o obra.
Tisdag.
En av mina "bloggtjejer" har nu inte långt kvar, hennes man hade uppdaterat bloggen i går kväll, och trots det mörka, hemska, orättvisa, sorgliga känns det ändå på något sätt lugnt och tryggt. Jag hoppas så att hon får gå utan strid och med sin familj omkring sig. Hennes historia har ingen likhet med min förutom att vi båda har cancer. Hennes kamplust har verkat oändligt mycket större än min, jag känner mig ju mest bara lugn. Varför blir somliga friska och andra dör? Hur kan mirakel få ske för vissa när andra blir utan?
Fick träffa överläkaren i går kväll (misstänker att de märker när jag är arg och kräver lite extra uppmärksamhet) och fick veta hur de tänker. Och det är ju det jag kräver, vill veta ATT de tänker och HUR de tänker och i vissa fall kanske en glad amatör kan slå sitt kloka huvud i deras med nån smart fundering som proffsen i sin oändliga vishet har missat... 100 frågor fortsätter idag på ronden. Röntgen blir inom ett par dagar, detta för att ha ett utgångsläge för beh med dessa nya cytostatika, om de inte biter ska det ju bytas igen tills man hittar en riktigt dödlig kombination! F ö vill jag säga att merparten av personalen här är kanon! Tyvärr kräver jag ju en viss personkemi för att gilla eller ens acceptera folk (mitt problem, jobbar vidare med min ödmjukhet, har ändå kommit långt sedan jag var 18 och helt utan fel o brister) så somliga är ju rökta från start, stackarna.
Idag ska fru Grek äntligen opereras, som jag fattar det har hon cancer i höfter som slutligen har orsakat en fraktur, hur skönt låter det? Hon har i alla fall sovit bättre i natt, eller så har jag vant mig så jag nte hör henne.
Idag ska Niki till Millis och klippa sig "kort", det ska blir jättespännande att se hur det blir... Hon, Peter och Linn kommer upp till mig sedan, Linn skulle dessutom visa en massa fina bilder de tagit med nya kameran. De tre små var hit en snabbis igår kväll också, efter skyttet, tur för dem eftersom Alexias uppfödare Kristina hade varit här med två påsar godis... ok det är inte lördag och jag brukar vara stenhård på det, men det är ju inte varje dag ens mamma ligger på sjukhus, så jag bjussar på ett undantag.
Innan de kommer idag ska jag ta åtminstone ETT steg i korridoren, trivs bra i mitt rum men dags att börja träna lite va, ska ju klara hela vägen till o från duschen (och duscha dessutom) innan jag får åka hem...
AAAAARGGGGGG!
Varför har jag inte fått nån röntgen ännu när Greger sa det redan i tisdags? Om de har ändrat sig, varför har ingen sagt det till mig? Är det inte min kropp och min jävla cancer som ska röntgas???
Är det verkligen en sån straffkommendering att invandrare som vill stanna i Sverige och bli svenska medborgare ska lära sig vårt språk? Jag skulle fan aldrig drömma om att kräva hemspråksundervisning för barnen och nyheter på svenska om jag flyttade till ex Turkiet.
Varför är sjukhusmaten så satans äcklig? Inte konstigt att man går ner i vikt på det här stället! Och vad är det för läkare som går ronden här, AT? Praktikanter? De ska fanimej LYSSNA när jag pratar och svara på mina frågor. Det har låtit som att de tycker jag kan åka hem, kan ju få syrgas i hemmet... KISS MY ASS!!!! Försök skicka hem mig innan jag mår bättre och jag ska se till att någon dokumenterar det hela, det lovar jag.
Jag känner mig så elak, men grannen snarkar (oregelbundet) på dagarna och är jätteorolig på nätterna, när ska jag sova? Tuggade i mig allt jag fick igår, Imovane, Morfin, Sobril... dåligt med sömn i alla fall. Kanske därför jag är så grinig.
Jag borde kanske vara tacksam i stället, kan nog komma på många anledningar till det, men idag är jag ARG!
PS. Linn - don't even think about it! Däremot klarar ni det mesta utan mig, jag har bara aldrig låtit er prova förut...
Ny solig dag.
Behöver verkligen komma igång och träna snart (ojdå, går jag händelserna i förväg nu, kanske ska slippa syrgasen först), har snart inte en muskel kvar på kroppen. Om jag ens ska kunna gå snart måste jag nog göra något.
Tom är tillbaka på Berga, den här veckan ska visst vara "normal", nästa vecka är de i Boden (1,5 vecka) därefter 1,5 v påsklov, skönt. Ska peppa honom att söka jobb då, nån som har något lämpligt från 1 augusti?
De pratar om p-piller på nyheterna (TV4) och hur många tjejer det är som mår skitdåligt av dem, jag känner en... Är det inte helt ofattbart att p-piller för killar inte kommit ännu??? Klart, den biten är väl inget männen ska ta ansvar för, eller? Å andra sidan borde det ju vara en trygghet även för killarna att bara få de barn de vill ha.
Tack Jessica min vän för barnleverans till skola / buss idag! Nu har Peter ledig vecka så han slipper pussla så mycket. Lagen om alltings jävlighet slog till igen i veckan - balspjutet som vi fått låna av Peter Nylén gick av. Nån som har ett att sälja?
Besök igen.
Nu har Tom och Mamma varit här. Mamma levererade glass och Tom visade sin nya kamera. Han är lik sin mor- Jag vill ha en kamera, allltså köper jag en kamera...
Jag måste berätta om min rumskamrat! Kvinnan är väl runt 65 (ingen aning egentligen). Jag vet inte vart hon kommer ifrån, men familjen känns SÅ behaglig, jag vill att de ska prata hela tiden för jag mår bra av att lyssna på dem. Mamman har mycket ont och får smärtstillande. väntar på operation (av höften tror jag) men hennes feber och infektion verkar inte vilja ge sig. Dotterns röst är så mjuk, omtänksam, behagllig och trygg, och det var härligt att höra när pappan och mamman skrattade tillsammans innan han gick efter att ha varit här hela förmiddagen. De ger mig verkligen en sån feelgood-känsla! Hoppas verkligen hon får komma till op imorgon!
Jag får samma sköna känsla av Ö&B- reklamen, ni vet Kalles granne... tänk om vi kunde uppnå lite större förståelse här i världen, och att de värsta avarterna bara försvann och ersattes av lite sunt förnuft. Love, peace & understanding, huh?
Ers skenheliga,
Nina
Seriöst, som barnen brukar säga.
Jag har funderat litet på hur ni egentligen tänker om mig, vad ni säger till varandra när ni pratar om mig. Jag menar inte min personlighet eller mina mänskliga kvalitéer (de når väl ofta högre höjder ju sämre sjukstatusen blir?) utan säger ni " när hon blir bättre"? "Det är kört"? Vad tänker och tror ni? Jag har ju hört såna kommentarer tidigare, om människor som alls inte själva har givit upp hoppet medan omgivningen har det. Själv tänker jag just nu inte så mycket på saken, känner mig inte orolig eller uppgiven men inte heller full av framtidstro, utan mest bara lugn. Den helt sjuka dödsångest jag hade när jag åkte in akut i januari verkar vara avklarad. I alla fall till det känns nära igen... men jag skulle önska att ni inte misströstar, mina vänner! För själv har jag egentligen ingen aning om hur det här ska gå! Svårt att veta om man ska inrikta sig på att överleva (så länge som möjligt, skulle vilja ha barnbarn - OBS! Linn läs inte det!) eller satsa på ny karriär (eller sjukpension eller vad det kan heta) eller träna som en tok för att komma tillbaka till mitt älskade jobb?
Har en Egyptenresa bokad den 15 maj, får nog ta tag i den först. Kan jag åka, boka om eller boka av? Gissar att inte familjen vill åka utan mig, men jag skulle verkligen vilja att de fick komma bort en vecka. Det löser sig, det brukar det göra.
Kram!